evelina hedlund's

Under dagen har jag plockat upp mina sista lådor med personliga saker. Det var en massa kort från det jag var liten, bebisboken, en bok om händelser som skett i min familj, dödsanonnser och dylikt som mamma klistrat in och skrivit så fint om.

Men jag har hittat massor med kort som gör mig väldigt rörd. I mitt liv har det funnits två djur som jag älskat så innerligt, av hela hjärtat. Först och främst hittade jag flera kort på mig och Ajje (mormor & morfars hund - en finsk lapphund) som var lika gammal som mig. När jag låg på golvet och kröp då var han en liten valp. Vi växte upp tillsammans, såg varandra varje dag. Jag gick ofta ut med honom på promenader, lekte och busade. Fast de sista åren orkade han inte så mycket. Och idag när jag såg det där kortet kände jag en sådan längtan efter honom. Han är den finaste hund jag någonsin sett och kännt. Att ett band mellan en människa och ett djur kan vara så starkt. Jag kommer fortfarande ihåg den dagen han blev sjuk. Och låten ''Mandy'' spelades upp på mormors radio precis i det ögonblicket jag skulle säga hejdå för sista gången. Den låten kan jag knappt höra på idag utan att gråta. Det är min och Ajje's låt. Hur som helst var det väldigt svårt att ta farväl, man såg direkt i hans ögon att han visste vad som väntade. Samtidigt var han gammal och hans stund var nog ganska kommen, men vi hann fira våra 14 års dagar tillsammans och det var fantastiska år med en underbar hund.

Helgen har varit otroligt händelserik. Hon som en gång kallade mig för sin bästa vän har verkligen brännt hål på vartenda band vi någonsin kommer ha till varandra. Förstå vilken feg människa som måste använda sig av mina nära för att tydligen kunna få ''kontakt'' med mig. Sedan i november har denna tjej bara kunnat lyfta telefonluren till mig och be om ursäkt. Det har hon valt att inte göra, för att hon anser att fel det har hon verkligen inte gjort. Okej, måste vara otroligt svårt att inte kunna inse sina fel och brister själv. Det är inte jag som ska be om ursäkt den här gången. Jag har inte gjort något fel annat än vilja vara vän, men när man inser att annat är viktigare än ens relation till varandra (om man ska kalla sig bästa vänner) så får det ahelt enkelt var. Jag har rättat mig och lyssnat på henne när hon gett mig kritik, riktat in mig på att göra mitt bästa för att lösa problemet och faktiskt insett att jag gjort fel. Men nu när jag säger något till henne så har hon inte gjort något eller har inte den blekaste. Från och med idag ska får det verkligen vara finito, men om hon mot all förmodan skulle försöka med något mer, blanda in min familj i hennes jäkla drama som hon vill skapa då kan det hända att jag brinner av ordenligt. För nu får det fan vara nog. Efter denna helg så inser jag att jag saknar verkligen ingenting av detta.

Börjar bli så otroligt less på att bli kallad ''den blåsta generationen'' hit och dit i dags & kvällstidningar. Äldre människor klankar ner på oss ungdomar hela tiden. Vi gör aldrig något som är bra, vi är lata och tillbringar den mesta tiden vid datorn. Okej, vi vet att det finns dessa ungdomar som bara gör endast det. Men snälla, dra inte alla över samma kant.

Detta kom till när Blondinbella uppmärksammade en artikel i aftonbladet skriven av Ann Charlotte Ahlstadt där hon skrev att vi unga skulle vara en blåst generation. Blondinbella skriver sedan en artikel med svar på tal, hur hon tycker att det ser ut och hur det verkligen är. Svar på detta får hon bland annat av Unni Drougge.


För det första tycker jag verkligen inte att Blondinbella skriver en modeblogg. Långt ifrån. Hon skriver om sina dagar, kommer med tips som du kan använda dig av för att nå dina mål och marknadsför samtidigt sina egna bolag, tidningar böcker etc. Inget fel med det? En ganska neutral blogg om man jämnför med Kissie, hon har ju verkligen förstört för många tjejer med sitt jävla anorexia ideal. 

Sedan ska vi komma ihåg att märket Blondinbella idag är inte vad det var när hon startade sin blogg. Hon startade bloggen som en blåst fjortis som gjorde bort sig en hel del (det håller jag med om) men hon fick läsare på det sättet. Ungefär samma sak som att leta kunder och få dom att stanna. Hon ändrade sin image och började arbeta på riktigt, kämpa för det hon verkligen ville.

Att blondinbella också fått allt serverat på ett silverfat det tror jag inte längre på. Däremot har hon som jag förstår det en framgångsrik pappa. Han har säkert kunna ge henne en del erfarenheter och tips. Alltså värdefull information till att kunna driva ett företag. Jag tror säkert han hjälper henne, men jag tror inte han fixar henne en tidning, en bok, flera bolag etc. Detta jobbar hon ju för sin egen del, inte är det väl hennes pappa som skriver böckerna tror ni? Nej absolut inte. Han har hjälpt henne, men inte till framgång. Han har gjort precis som en pappa ska göra, finnas vid hennes sida. Hon har arbetat och förtjänar väldigt mycket beröm. Rubriken ''Ni måste sluta credda min pappa för min framgång'' är så jäkla passande på Blondinbellas senaste svar på tal.

Idag är en sådan här dag när jag är fullständigt irriterad på vad som skrivs i Piteå Tidningens kommentarer. ''Ungdomar är så lata, ungdomarna vill inte jobba dom sitter bara vid datorn hemma och spelar'' osv. Jag kan bli måttligt förbannad på att man drar alla över samma kant.

Visst är det så att det finns ungdomar som inte gör rätt för sig, som  inte vill jobba och som bara vill sitta och spela. Men fyfan, inte alla över en och samma kant. För mig känns det nästan förnedrande när vuxna människor klankar ner på en utan att veta fakta. Dom skulle kunna komma hem till mig och se vad jag gör varje dag.

Jag börjar dagen med min kopp té, framför datorn. Läser mejlen och går igenom jobbansökningar som måste skrivas om för varje företag. Det blir alltså ganska många ansökningar per dag. Jag kanske inte sitter i sträck åtta timmar/dag men jag ljuger inte om jag säger att jag åtminstone söker arbeten osv minst 40 timmar i veckan. Då ska man också räkna att jag går på coach samtal och möten på Lernia 1-2 gånger i veckan på ca 1-3 timmar. Och jag vet att det är fler ungdomar än jag som arbetar precis lika flitigt. Därför är det sjukt hur ''vuxna'' verkligen kan låta mot dagens ungdomar. Och hallå, vi lever fan inte på 60-70 talet längre. Världen och Sverige har utvecklats otroligt, nu lever vi på 2000 talet och det är nya tider. Kom inte och säg att det är samma tid som då!!!!

''Man måste flytta för att få ett arbete'' blablabla. Aldrig i livet, jag står för att jag aldrig skulle flytta. Jag skulle aldrig lämna min familj och mina vänner, så familjekär som jag är. Mitt liv finns i den här stan, min trygghet och jag trivs verkligen här. Aldrig att jag rycker upp hela mitt liv för ett arbete. Då studerar jag hellre och gör mitt för att kunna söka arbeten inom andra arbetsområden där det verkligen finns jobb. Det är kanske inte mitt drömyrke, men jag gör det för att kunna arbeta!

För ca ett år sedan vändes min vardag ganska upp och ner. Allting jag trott på och hoppats låg för tillfället i sjön. Något som äntligen var stabilt i mitt liv, på flera år, var borta igen. Jag låg platt på marken. Utåt sett har jag väl inte försökt visa allt det jag har känt. Bortsett från de människor som finns i min sida så är det nog ingen som ser mina sår.

En lång vår och sommar av fruktansvärda känslor, oro, förtvivlan och förvirring. Vad hade hänt? Jag kan än idag inte komma på vad jag gjorde förra sommaren förutom att jag pallade mig upp till jobbet. Men väl på jobbet så var mina tankar inte där, dom var någon helt annanstans. Och då kan ni förstå att man inte presterar så bra, och så får man ångest för att man inte gör det man egentligen ska. Men det går tyvärr inte att styra över.

Jag har fått höra att jag ältar. Att jag ska gå vidare. Sluta leva i det förgångna osv av människor. Fast det är ju inte riktigt det jag gör. När ni läser det jag skriver, vilket jag gör väldigt ofta, så kanske ni tror att jag ältar och inte går vidare. Fast jag skriver för att dela med mig men framförallt för att jag tycker om att skriva om just det här. Det är en sorts terapi för mig. Det här är heller ingenting jag kan älta eller gå vidare ifrån eftersom det är en del av min vardag, det finns hela tiden inom mig.

Min vändning kom i af den dagen jag åkte in på sjukhuset. Det var som att kroppen sa ''Stopp Evelina, nu taggar du ner!!'' Jag behövde vila. Jag behövde ligga i den där j*kla sjukhus sängen och ha ont. Jag behövde vakna upp ur min flera-månaders-dvala. Även om det kom tankar dit också ''hur sjuk ska man bli innan han egentligen hör av sig osv'' Men det var någonstans där i sängen jag bestämde mig för att ta vara på mig själv istället, lugna ner mig och inse att jag aldrig kan göra någon annans val. Många tankar på så få dagar och läkarna förstod nog inte varför jag grät så fort jag öppnade munnen. Eller varför elhissen på sängen användes jämnt och ständigt, dag som mitt i natten! Men jag hade tankarna någonstans där jag tog mina beslut jag måste ha sett väldigt ''sjuk'' ut.. Så det var en mycket nödvändig sjukhusvistelse med en blindtarm mindre, vilket inte gör mig något.. ;-) (ärret hade dom ju iofs kunnat skippa!)

Där kom alltså vändningen och jag har gjort mer val sedan dess. Jag har valt bort det som jag anser tar alldeles för mycket negativ energi ifrån mig. Jag har valt att leva ett ganska ensamt liv på det sociala planet men jag trivs väldigt bra med det. Det är nog också väldigt enkelt för mig som inte klarar av att bli sårad. Det tar för hårt liksom. Och det här har varit min terapi på vägen. Jag känner att jag har blivit starkare, verkligen vågar stå upp för mig själv på riktigt och våga tro på att allt verkligen löser sig och kan bli bra.

Det är nog sådär som man säger, ensam är stark.

Jag sitter och funderar vart jag tappat mig själv och hela mitt liv. En glad, sprallig och nyfiken tjej som är redo för att bli vuxen. Och jag vet svaret, den dagen jag tog studenten så försvann mitt liv någonstans. Med stora kliv, höga förväntingar och ett jävlaranamma tänkte jag; gud så skönt det ska bli att vara vuxen, kunna arbeta, tjäna sina egna pengar men framförallt försörja sig själv!

Ingenstans har jag sett en skymt av ett lyckligt liv på snart tre hela år. Eller jo under sommrarna är allt frid och fröjd för då har man oftast jobb och man känner yes!! Men sen mot hösten, när jobbet tar slut, alla är tillbaks från sin semester så står man där igen, blottad framför en socialsekreterare och säger; kan jag få lite pengar till mat och hyra? Jovisst kan du få det bara du redovisar allt. Vartenda öre ska räknas och det är helt okej för mig. Men det gör ont att ens behöva be om det. Jag vill ju försörja mig själv, betala min egna räkningar osv. 

Allt det här har tagit på mitt självförtroende och min självkänsla. Att söka hundratals jobb per år men ingen nappar, inte ett ja. Jag har kanske varit arbetslös iaf två år sedan jag gick ut gymnasiet och på dessa år har jag varit på en arbetsintervjuv. 

Nu får jag inte längre försörjningsstöd för att jag vill flytta ihop med min pojkvän, bli sambo och börja bilda ett liv. Det är något jag verkligen sett fram emot, men nu känns det mer som en ångestfylld liten bubbla.

Jag önskar vi levde i en bättre värld. En värld där alla har ett lika värde, där vi behandlar varandra med respekt. Det är bara inse att det aldrig någonsin kommer bli så.

Okej om man blir tagen för att man är drogpåverkad, det är en sak. Du väljer själv att ta droger och använda det så det är helt upp till dig själv om du vill förstöra ditt liv och leva som en hasch tomte. Om du däremot har stora mängder med droger på dig och säljer tycker jag det är lite värre. Att sälja borde va olagligt medans om du brukar droger borde det va lagligt, det tycker jag är rimligt.

Misshandel. Det finns inget värre än att misshandla den man älskar. Och det jag verkligen inte kan förstå är dom som misshandlar sina nära och kära när dom är fullständigt nyktra och sig själva. Slå dig själv istället, bespara andra dina aggressioner.

Alla våldtäktsmän borde få livstid. Dom förstör en annan människas liv på bara några sekunder. Om dom tar offrets liv, ja då kan staten se till att gärningsmannen inte har något till liv heller, de enda dom är värd är ett liv i fängelse.

Kan du ta en annan människas liv, alltså begå mord, så kan du lika gärna ta ditt eget liv. Det är liksom en bättre lösning.

Politiker - högt uppsatta chefer, sänk era löner. Det finns andra människor som behöver dom. Man behöver inte en lön på flera hundra tusen kronor i månaden för det hinner du aldrig jobba och göra rätt för. Ge pengarna till de människor som kan hjälpa till och se till så att alla personer i det här lander har tak över huvudet och pengar till mat.

Man kan aldrig dömma (stavning?!) en människa som gjort något dumt för länge sedan, vi lever i nuet. Och framtiden har inte en innebörd av det som hänt förut i livet. Se framåt. Visa din familj och dina nära respekt, nu & föralltid. Bara en tanke till er där ute som dömmer någon gång på gång!

Jag har fått höra dittan o dattan hela mitt j*vla liv om folk som gjort något dumt för 20 år sedan och dom får ta skit än idag. Det här håller verkligen på att hända en annan väldigt nära person till mig, och jag känner bara nej för helvete, nu får det vara nog!!!!

Vi träffades av en ren slump egentligen. Jag visste inte alls vem han var första gången jag såg honom. Men Marielle var bra på berätta :-) Från början var vägen jobbig och svår men det visade sig att vi klarade det. Vi har känt varandra i cirkus tre år men kanske varit tillsammans i två. Som det känns just nu så skulle jag inte mot något i världen ge upp vårat förhållande. Michael är ärlig, omtänksam och han får mig alltid att skratta. Och det sägs ju att ett gott skratt förlänger livet, så jag kommer ha ett långt liv framför mig om jag fortsätter vara med Michael ;-) Så nu ska jag klura ihop något gott till mat och något mysigt till ikväll, så han får veta hur mycket jag älskar honom ♥

Varje morgon surfar jag in på Piteå Tidningen och kollar om det finns något intressant att läsa om. Det finns det alltid, i varje fall om man kollar på de sidor som man själv kan kommentera på. Och för det mesta står det i  kommentarerna hur tråkigt Piteå är och att det aldrig händer något! Alla är så fruktansvärt less Piteå och det har ingenting att erbjuda.... Men snälla, varför bor ni här då?

Piteå har sina brister, visst är de så, det har alla städer. Men alltså tycker man inte om att bo där man bor så flyttar man ju. Och ditt liv och hur Piteå ser ut för dig det har du stått för själv, bildat dina egna uppfattningar om hur det är osv. För det är bara vi själva som gör det till va det är.


Så kan alla bara sluta vara bitterfittor (ursäkta språket) över den här stan? För mig är Piteå ''hemma'' och en stad jag troligtvis aldrig skulle kunna flytta ifrån. Nu säger jag inte att alla ska tycka som mig men vi som tycker om Piteå ser gärna att ni som bara klagar på den här stan flyttar, långt, långt bort...

Dagarna går sakta framåt. Ibland orkar jag inte ens stiga upp ur sängen. På nätterna när jag lägger mig i sängen för att sova går det inte.. Ligger och stirrar upp i taket och hör Michael snarka säkert en till två timmar innan jag lyckas somna. Det är många tankar man går igenom. . . Jag har sådan fruktansvärd ångest över mitt liv. Ingenting har blivit som jag tänkt mig. Trodde aldrig att det skulle vara så svårt att få ett jobb... Det enda man har hört hela sitt liv är ju ''bara man går gymnasiet och har betyg finns det jobb'' Och det är ingenting som mamma sagt åt mig utan anställda människor av kommunen... Men det är så väldigt osant!

Nu skrivs jag också ut ur ungdomsgarantin vilket innebär att jag inte kommer att ha några pengar från försäkringskassan. Det har ändå gjort att jag tagit mig ut på praktik, gått på schemalagda möten och ändå haft lite ordning i vardagen. Nu vet jag inte alls vad som kommer hända. Men på tisdag får jag veta för då är det möte med arbetsförmedlingen. Det har jag också ångest över. Ångest att inte veta vad som kommer hända härnäst.

Orkar inte göra något nuförtiden annat än stirra upp i taket, ligga i sängen och kolla Grey's. Jag orkar inte ringa till någon, jag orkar inte umgås och jag kan framför allt inte skratta. Och inte gråta. Jag befinner mig i en värld där ingenting är bra eller positivt. Allt är precis som ett stort svart hål med känslor som otillräcklighet, värdelöshet och ångest. Ångest framför allt.

Jag kan inte se mig själv som något annat än otroligt värdelös. Under snart hela två år har jag gjort i princip ingenting. Efter studenten jobbade jag visserligen ett tag och bortsett från två praktik perioder så har det hänt noll, zero, ingenting.. Och jag vet att det är mig det beror på, det är jag som gör och jag som bestämmer hur mitt liv ska fortsätta att se ut..


Pffft, jag är så irriterad, det är någonstans det blivit fel i regler som finns i det här landet. Jag känner mig måttligt förbannad, ledsen och väldigt besviken. Jag har så många drömmar jag inte kan uppfylla, det finns så mycket jag vill göra men det går inte. Jag vill arbeta men det finns inget jobb. Jag vill plugga vidare (i väntan på den större utbildningen) men det går inte för då hamnar jag på bar backe och jag har räkningar som måste betalas. Jag vill bli sambo och börja bilda ett liv tillsammans i en gemensam lägenhet. Jag vill inte bo i ryggsäckar och påsar något mer, jag vill landa någonstans med killen som jag älskar väldigt mycket... JAG VILL HA ETT LIV!

Vissa dagar är tyngre än andra. Jag önskar att jag fick mig något att göra på dagarna för nu håller jag på gå i taket. Förhoppningsvis går det över. Lever med en inre stress och ångest hela tiden. Jag har ångest för att jag sover bort hela dagarna, ångest för att behöva gå på soss, ångest för att inte kunna göra vad jag vill, ångest för att jag inte har något arbete. Ångest för att mitt liv efter studenten inte blev som jag hade tänkt mig. Ångest över pengar. Ångest, Ångest, Ångest... Kan hålla på hur länge som helst. Stressad men ändå gör jag absolut ingenting. Har jag ett ''måste'' en dag så blir jag ännu mer stressad, även om det bara innebär att städa eller tvätta. Stressad om jag har ett bokat möte någonstans och jag går alltid på 110 knyck. Orkar verkligen inte det.

En bra start på året kan jag inte säga att man fick. Det hela gick utförs ganska snabbt. En väldigt jobbig tid närmade sig och jag trodde aldrig att de skulle bli så jobbigt som det verkligen blev. Allt kom som en chock. Man var helt enkelt inte förberedd och tog förmodligen allting för givet. Något som man aldrig ska göra. Men jag är glad att jag har haft min storasyster. Hon har gett mig mycket styrka och många kloka ord på den här vägen. Och det är jag så otroligt tacksam över.

Det var också många som inte fanns vid min sida när jag som mest behövde det. Det var nästan ingen som orkade bry sig om att fråga hur det var utan de flesta ville bara höra rykten osv för att kunna skvallra. Det var väl då man insåg vem som brydde sig och vem som inte gjorde det. Efter en kommentar att jag ältade saker kring min pappa ändrade hela mitt synsätt. Hur kan någon tro att jag ältar de, jag lever ju för f*n i det?

Farmor blev mycket sjuk och det kom för mig som ännu en chock. Jag tycker inte alls hon är gammal och trodde väl att hon skulle finnas i mitt liv minst 20 år till. Menmen, man kan ha fel ibland... Hon är inte hundra procent frisk än men jag håller alla tummar och tår på att allt kommer att bli bättre och att hon får finnas i mitt liv i många år till, precis som jag trodde. Detsamma gäller mormor som senare under året också blev sjuk. Ännu en person som betyder så mycket för mig blev sjuk!! Men förhoppningsvis så har nu läkarna hittat problemet så jag hoppas att det går att fixa.

Jag fyllde 20 år i år. Inte det minsta roligt. Hipps Vipps blev man sjuk. Har aldrig haft så ont i hela mitt liv. Aldrig någonsin har jag varit så sjuk bortsett från när jag var liten och hade astma hela tiden. Fast jag tror det var bra att jag blev sjuk, på ett sätt. Jag fick ligga i en j*vla säng i en hel vecka, bland människor som passade upp mig hela tiden. Jag fick tid att fundera på massor med saker, varva ner och slappna av. Fast i själva verket låg jag bara och undrade när pappa skulle slå en pling........ Det var jobbigt och skrämmande. Som tur var gick det över.

Något jag är så otroligt tacksam och glad över är att Michael verkligen funnits vid min sida när allt varit som jobbigast. Han har nog fått ta mycket skit eftersom jag blir på väldigt dåligt och omöjligt humör när jag inte mår så bra. Det är han som gett mig de där kramarna och sagt att ''allt löser sig ska du se'' Sånt som man bara behöver höra när allt inte är så bra.. Sedan pysslade han om mig när jag kom från sjukhuset och var gudomlig. Han blir i alla fall världens bästa pojkvän 2010!! Och kärleken den blir bara starkare ;-)

Jag har jobbat och klarat mig själv från soc i flera månader. Sparade pengar från min egen lön har gjort det till verklighet. Har också insett att jag inte vill jobba inom handels utan med människor på ett annat sätt; genom att bli undersköterska. Det är min framtidsplan men förhoppningsvis kan jag en dag bli barnmorska!!