evelina hedlund's

För ca ett år sedan vändes min vardag ganska upp och ner. Allting jag trott på och hoppats låg för tillfället i sjön. Något som äntligen var stabilt i mitt liv, på flera år, var borta igen. Jag låg platt på marken. Utåt sett har jag väl inte försökt visa allt det jag har känt. Bortsett från de människor som finns i min sida så är det nog ingen som ser mina sår.

En lång vår och sommar av fruktansvärda känslor, oro, förtvivlan och förvirring. Vad hade hänt? Jag kan än idag inte komma på vad jag gjorde förra sommaren förutom att jag pallade mig upp till jobbet. Men väl på jobbet så var mina tankar inte där, dom var någon helt annanstans. Och då kan ni förstå att man inte presterar så bra, och så får man ångest för att man inte gör det man egentligen ska. Men det går tyvärr inte att styra över.

Jag har fått höra att jag ältar. Att jag ska gå vidare. Sluta leva i det förgångna osv av människor. Fast det är ju inte riktigt det jag gör. När ni läser det jag skriver, vilket jag gör väldigt ofta, så kanske ni tror att jag ältar och inte går vidare. Fast jag skriver för att dela med mig men framförallt för att jag tycker om att skriva om just det här. Det är en sorts terapi för mig. Det här är heller ingenting jag kan älta eller gå vidare ifrån eftersom det är en del av min vardag, det finns hela tiden inom mig.

Min vändning kom i af den dagen jag åkte in på sjukhuset. Det var som att kroppen sa ''Stopp Evelina, nu taggar du ner!!'' Jag behövde vila. Jag behövde ligga i den där j*kla sjukhus sängen och ha ont. Jag behövde vakna upp ur min flera-månaders-dvala. Även om det kom tankar dit också ''hur sjuk ska man bli innan han egentligen hör av sig osv'' Men det var någonstans där i sängen jag bestämde mig för att ta vara på mig själv istället, lugna ner mig och inse att jag aldrig kan göra någon annans val. Många tankar på så få dagar och läkarna förstod nog inte varför jag grät så fort jag öppnade munnen. Eller varför elhissen på sängen användes jämnt och ständigt, dag som mitt i natten! Men jag hade tankarna någonstans där jag tog mina beslut jag måste ha sett väldigt ''sjuk'' ut.. Så det var en mycket nödvändig sjukhusvistelse med en blindtarm mindre, vilket inte gör mig något.. ;-) (ärret hade dom ju iofs kunnat skippa!)

Där kom alltså vändningen och jag har gjort mer val sedan dess. Jag har valt bort det som jag anser tar alldeles för mycket negativ energi ifrån mig. Jag har valt att leva ett ganska ensamt liv på det sociala planet men jag trivs väldigt bra med det. Det är nog också väldigt enkelt för mig som inte klarar av att bli sårad. Det tar för hårt liksom. Och det här har varit min terapi på vägen. Jag känner att jag har blivit starkare, verkligen vågar stå upp för mig själv på riktigt och våga tro på att allt verkligen löser sig och kan bli bra.

Det är nog sådär som man säger, ensam är stark.