evelina hedlund's

Jag sitter och funderar vart jag tappat mig själv och hela mitt liv. En glad, sprallig och nyfiken tjej som är redo för att bli vuxen. Och jag vet svaret, den dagen jag tog studenten så försvann mitt liv någonstans. Med stora kliv, höga förväntingar och ett jävlaranamma tänkte jag; gud så skönt det ska bli att vara vuxen, kunna arbeta, tjäna sina egna pengar men framförallt försörja sig själv!

Ingenstans har jag sett en skymt av ett lyckligt liv på snart tre hela år. Eller jo under sommrarna är allt frid och fröjd för då har man oftast jobb och man känner yes!! Men sen mot hösten, när jobbet tar slut, alla är tillbaks från sin semester så står man där igen, blottad framför en socialsekreterare och säger; kan jag få lite pengar till mat och hyra? Jovisst kan du få det bara du redovisar allt. Vartenda öre ska räknas och det är helt okej för mig. Men det gör ont att ens behöva be om det. Jag vill ju försörja mig själv, betala min egna räkningar osv. 

Allt det här har tagit på mitt självförtroende och min självkänsla. Att söka hundratals jobb per år men ingen nappar, inte ett ja. Jag har kanske varit arbetslös iaf två år sedan jag gick ut gymnasiet och på dessa år har jag varit på en arbetsintervjuv. 

Nu får jag inte längre försörjningsstöd för att jag vill flytta ihop med min pojkvän, bli sambo och börja bilda ett liv. Det är något jag verkligen sett fram emot, men nu känns det mer som en ångestfylld liten bubbla.