En känsla av ångest.
Dagarna går sakta framåt. Ibland orkar jag inte ens stiga upp ur sängen. På nätterna när jag lägger mig i sängen för att sova går det inte.. Ligger och stirrar upp i taket och hör Michael snarka säkert en till två timmar innan jag lyckas somna. Det är många tankar man går igenom. . . Jag har sådan fruktansvärd ångest över mitt liv. Ingenting har blivit som jag tänkt mig. Trodde aldrig att det skulle vara så svårt att få ett jobb... Det enda man har hört hela sitt liv är ju ''bara man går gymnasiet och har betyg finns det jobb'' Och det är ingenting som mamma sagt åt mig utan anställda människor av kommunen... Men det är så väldigt osant!
Nu skrivs jag också ut ur ungdomsgarantin vilket innebär att jag inte kommer att ha några pengar från försäkringskassan. Det har ändå gjort att jag tagit mig ut på praktik, gått på schemalagda möten och ändå haft lite ordning i vardagen. Nu vet jag inte alls vad som kommer hända. Men på tisdag får jag veta för då är det möte med arbetsförmedlingen. Det har jag också ångest över. Ångest att inte veta vad som kommer hända härnäst.
Imorgon fyller pappa år och jag kan inte mer än vara så fruktansvärt olycklig. För ett år sedan satt vi och åt en tre rätters middag tillsammans och jag var så otroligt glad och kände mig hel - min familj var fullständig. Jag hade allt jag någonsin kunde önska mig. Nu vet jag varken ut eller in om jag ska skratta eller gråta. Det känns som om jag och mina drömmar bara rinner mellan fingrarna... Och till råga på allt har jag ingen bästa vän att bolla ideér med längre. Allting fattas mig just nu. ÅNGEST!
Nu skrivs jag också ut ur ungdomsgarantin vilket innebär att jag inte kommer att ha några pengar från försäkringskassan. Det har ändå gjort att jag tagit mig ut på praktik, gått på schemalagda möten och ändå haft lite ordning i vardagen. Nu vet jag inte alls vad som kommer hända. Men på tisdag får jag veta för då är det möte med arbetsförmedlingen. Det har jag också ångest över. Ångest att inte veta vad som kommer hända härnäst.
Imorgon fyller pappa år och jag kan inte mer än vara så fruktansvärt olycklig. För ett år sedan satt vi och åt en tre rätters middag tillsammans och jag var så otroligt glad och kände mig hel - min familj var fullständig. Jag hade allt jag någonsin kunde önska mig. Nu vet jag varken ut eller in om jag ska skratta eller gråta. Det känns som om jag och mina drömmar bara rinner mellan fingrarna... Och till råga på allt har jag ingen bästa vän att bolla ideér med längre. Allting fattas mig just nu. ÅNGEST!
Ta mig tillbaks till det år jag var lyckligast i världen, 2009. Ingenting var omöjligt. Året när jag var oövervinnerlig och stolt över mig själv. Stolt över vad jag åstadkommit. Stolt över att vara jag.
Kommentarer
Trackback
