Snart rinner bägaren över...
Bloggtorka, jomenvisst...
Orkar inte göra något nuförtiden annat än stirra upp i taket, ligga i sängen och kolla Grey's. Jag orkar inte ringa till någon, jag orkar inte umgås och jag kan framför allt inte skratta. Och inte gråta. Jag befinner mig i en värld där ingenting är bra eller positivt. Allt är precis som ett stort svart hål med känslor som otillräcklighet, värdelöshet och ångest. Ångest framför allt.
Jag kan inte se mig själv som något annat än otroligt värdelös. Under snart hela två år har jag gjort i princip ingenting. Efter studenten jobbade jag visserligen ett tag och bortsett från två praktik perioder så har det hänt noll, zero, ingenting.. Och jag vet att det är mig det beror på, det är jag som gör och jag som bestämmer hur mitt liv ska fortsätta att se ut..
Men när jag väl hittar något jag vill göra går det inte, någonstans är det alltid någon som sätter käppar i hjulet. Och då menar jag speciellt Sveriges myndigheter och annat.. Jag vill plugga upp Historia A från mitt gymnasiebetyg, men eftersom jag behöver längre tid än vissa andra människor att läsa så anser csn att man inte har rätt till studielån. Och socialtjänsten anser att jag inte har rätt till försörjningsstöd om jag ska plugga.. Något jag mer skulle vilja göra är att flytta ihop med Michael och bli sambos men det går inte eftersom M. då måste försörja mig eftersom jag inte är berättigad försörjningsstöd om min sambo tjänar för mycket. Och dom anser att Michael ska försörja mig på sitt studielån, han lånar alltså pengar för studier och om vi flyttar ihop måste han ändå försörja mig?
Pffft, jag är så irriterad, det är någonstans det blivit fel i regler som finns i det här landet. Jag känner mig måttligt förbannad, ledsen och väldigt besviken. Jag har så många drömmar jag inte kan uppfylla, det finns så mycket jag vill göra men det går inte. Jag vill arbeta men det finns inget jobb. Jag vill plugga vidare (i väntan på den större utbildningen) men det går inte för då hamnar jag på bar backe och jag har räkningar som måste betalas. Jag vill bli sambo och börja bilda ett liv tillsammans i en gemensam lägenhet. Jag vill inte bo i ryggsäckar och påsar något mer, jag vill landa någonstans med killen som jag älskar väldigt mycket... JAG VILL HA ETT LIV!
Det enda jag ber om är lite förståelse för de som inte har något jobb och de som inte har någon inkomst. Jag hoppas väldigt snart att det kommer en förändring. Snart rinner bägaren över...
Kommentarer
Linda
Det är nu sjukt vilka regler som finns.. Att dom inte ser till individernas bästa istället.
Hoppas du hittar en lösning på detta bekymmer :)
Trackback
