evelina hedlund's

Det jag mest av allt längtar mest till är att känna mig hemma. Känna att jag valt mitt hem och hur det ska se ut. Bli trygg i min tillvaro. Min andra lägenhet var ganska full med ångest. Jag kände helt enkelt väldigt mycket skuld efter att ha flyttat från mamma. Jag var inte där särskilt mycket, någon gång men väldigt sällan. I perioder gick det bra men andra inte.. Det var aldrig roligt att flytta hemifrån, jag trodde det skulle vara det bästa av allt men jag hade så oerhört fel.

Jag säger däremot inte att det var fel att flytta hemifrån. Jag behövde det och kände just då att det var det bästa för mig. Sedan jag gick i åk 6 på grundskolan hade jag haft 2 mil till mina närmaste kompisar. Mamma kunde sällan skjutsa mig och hon jobbade mycket så jag tog mig helt enkelt inte. Det kändes helt enkelt som att jag levde i en liten bubbla där ute i Jävre där bara mamma och mormor fanns. Sedan fick man sitta hemma själv väldigt ofta när mamma var borta och jobbade.. Det är inte riktigt okej för en tjej på 16 år som ska börja gymnasiet. Vänner och socialt umgänge det behöver man. Annars flippar man precis som jag gjorde. Fick utbrott över ingenting. Tyvärr fick mamma och mormor ta den smällen.  Därför fick jag tillslut ett beslut om eget boende av soc och det är jag faktiskt tacksam för. Jag har klarat av att ta hand om mig själv utan att som alla tror - hamna i dåligt sällskap bara för att man flyttar hemifrån så ung. Och idag är jag precis den Evelina jag ska vara; glad. Blir nästan mörkrädd när jag tänker på hur arg jag kunde bli.

Men att flytta ifrån min mamma var nog det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Hur mycket vi än hade bråkat månaderna innan så rann bara tårarna av saknad så fort jag satt där ensam i min nya lägenhet. Och den dagen vi flyttade kunde jag inte ens säga hejdå till mormor. Men det beror på våran starka relation till varandra, det kommer alltid vara vi tre mot världen. Det är ganska roligt; idag kan man bara sitta och skratta åt alltihop ;-))