evelina hedlund's

En i min familj krockade inatt och ni kan ju säkert lista ut vem om ni läser detta ->Körde rakt fram i rondell. Jag trodde seriöst att han var död först när en familjemedlem ringde mig och berättade. Jag tänkte; ''nu är han död'' Men det var han ju inte. Han lever. Men jag är så förbannad. Jag hatar människor som kan sätta sig i en bil full. På den långa sträckan hade han kunnat köra ihjäl vem som helst.

Hela dagen blev kaos, det här är egentligen en del av min vardag hela tiden. Man vet aldrig vad som komma skall. Man lever i en oro hela tiden. Därför är det svårt när alla ringer hela tiden och ska höra vad som hänt och hur det är. Ni menar säkert bara väl men det är grymt jobbigt att sitta i telefonen och tala om vad som hänt när man vet varken ut eller in själv. Jag vet inte vart han var på väg, varför han gjorde det eller hur det kunde gå så långt. Jag vet ingenting.

Och för många handlar de bara om ren nyfikenhet - att man ska kunna skvallra vidare. Jag är väl medveten om att folk pratar och snackar skit men det är inte okej att få ett samtal där personen i fråga bara vill veta fakta, istället för att fråga hur jag känner och hur jag mår i de hela.